Våldet kostar

Jag läste i en bok för ett antal år sedan ett påstående om att varför det inte görs något från samhällets sida åt problemet mäns våld mot kvinnor beror på att det inte kostar något i pengar. Det minns jag att jag reagerade starkt på. Jag tänkte att det kan ju inte stämma.

 

Tack och lov har på senare tid en alltmer ökad uppmärksamhet riktats mot de samhälleliga kostnaderna för mäns våld mot kvinnor i nära relationer och som genom beräkningar visat sig vara gigantiska. Det är självfallet svårt att veta exakt vad våldet kostar, bland annat på grund av det stora mörkertalet vad gäller våldets omfattning.

Socialstyrelsen presenterade 2006 i rapporten Kostnader för våld mot kvinnor – En samhällsekonomisk analys en beräkning av samhällskostnaderna för våld mot kvinnor. Förutom den smärta och det lidande hos dem som utsätts för våld och som inte går att mäta i pengar talar man om direkta och indirekta kostnader. I direkta kostnader inkluderas framförallt rättsväsendet och sjukvårdskostnader. I indirekta kostnader inkluderas nedsatt produktivitet som handlar både om sjukfrånvaro och minskad arbetsförmåga för den som blivit utsatt för våld, men dit räknas även fängelsetiden för förövaren. Socialstyrelsens beräkningar visar att samhällskostnaden för mäns våld mot kvinnor i nära relationer uppgår till över 3 miljarder varje år i Sverige. Och märk väl att i den beräkningen ingår inte mäns övriga våld mot kvinnor, såsom till exempel våldtäkter eller andra former av våld av okända gärningsmän. Skulle även sådant våld ingått i beräkningen skulle förmodligen siffran stiga avsevärt.

De flesta kvinnor som utsätt för våld av män i nära relationer har barn. Man kan anta att det även avseende barn som lever med våld i sin hemmiljö och vardag kan innebära stora samhällskostnader på sikt. Socialstyrelsen anger i ovan nämnda rapport att även om man inte gjort några liknande kostnadsberäkningar beträffande berörda barn är det högst sannolikt att våldet medför stora kostnader även i anslutning till dem med tanke på omfattning och exempel på verksamheter och insatser som kan komma ifråga.

Det här är så kallade hårda fakta som åtta år senare borde ha bidragit till en tydligare utveckling avseende bland annat kunskaper, stöd, insatser, samverkan och inte minst det våldsförebyggande arbetet.

 

Maria Scheffer Lindgren November 2014




« Tillbaka