Rubriken till den här texten är hämtad från programmet P1-debatt som med samma rubrik sändes söndagen den 30 augusti i år med anledning av den mängd våldtäkter som uppmärksammats i media i sommar. I radiodebatten deltog forskare, överlevare, en författare, en advokat, en utredare från Stockholmpolisen, en socionom samt en psykoterapeut som alla på olika sätt har erfarenheter, goda kunskaper och därmed synpunkter i frågan.

Programledaren Alexandra Pascalidou inledde debatten med att ställa frågor som varför våldtäkterna tycks öka, varför så få av gärningsmännen fälls, om befintlig lagstiftning och dess tillämpning är tillräcklig och varför inget tycks hända i praktiken trots en ökad offentlig debatt och skärpt lagstiftning de senaste decennierna samt vad som kan göras åt det.

Bland annat kom följande viktiga fakta fram:

- 98% av alla våldtäkter begås av (unga) män.

- 100 våldtäkter om dagen begås i Sverige, varav 17 anmäls till polisen (Obs! Det antas dessutom finnas ett stort mörkertal)

- Endast 1/3 av begångna brott handlar om överfallsvåldtäkter. Sexualbrott som begås av bekant eller närstående man är vanligast (de flesta våldtäkter begås hemma i sovrummet!) och sätter de djupaste spåren hos den kvinna (eller för den del man) som blir utsatt men som det paradoxalt nog pratas minst om i media.

- Själva rädslan hos kvinnor för att bli utsatta för sexuella övergrepp är ett problem i sig.

- Sexuellt våld handlar om makt (och inte om sex som kräver ömsesidighet).

Det diskuterades för eller emot införandet av en så kallad samtyckeslagstiftning (vilket i korthet skulle innebära att en person måste försäkra sig om att den man har sex med verkligen vill det och personen som är misstänkt för ett våldtäktsbrott måste visa att samtycke funnits. Med gällande lagstiftning måste brottsoffret påvisa att tillräckligt motstånd gjorts eller tydligt visa att hen inte ville ha sex). Vidare lyftes vikten av lämpligt bemötande, stöd och hjälp till både offer och förövare och att rätt frågor ställs för att en utredning ska kunna bli rättssäker samt för att kraven på rättstrygghet för offret uppfylls.

Alla som medverkade i radiodebatten verkade överens om att det krävs hårda straff vid den här typen av brott men att det oavsett lagstiftning kommer att finnas bevissvårigheter och att, för att en förändring ska kunna ske och brotten ska kunna minska, det blir nödvändigt att arbeta inom andra delar av samhället förutom rättssystemet. Det som jag tycker var mest intressant och mycket väsentligt var att debatten utmynnade i en konsensus om det viktiga i att problemet måste ses som ett jämställdhetsproblem och placeras där det hör hemma, det vill säga hos förövarna, att våld är ett manlighetsproblem som handlar om maskulinitet, manlighetsnormer och en manskultur och för att åstadkomma en förändring handlar det om en förändrad syn på kön och sexualitet.

Maria Scheffer Lindgren, september 2015