Maria Scheffer Lindgren

Person- och kompetensbeskrivning

Maria Scheffer Lindgren är jurist, genusvetare och filosofie doktor i folkhälsovetenskap.I juni 2009 blev hon klar med sin avhandling ”Från himlen rakt ner i helvetet” – från uppbrott till rättsprocess vid mäns våld mot kvinnor i nära relationer" vid Karlstad universitet. Sedan dess har hon bland annat arbetat med flera regeringsuppdrag samt som konsult, föreläsare och utbildare i olika sammanhang inom genus, familjerelaterat våld samt mäns våld mot kvinnor i nära relationer.

”Det där lite för kvinnliga”

Internationella kvinnodagen har på initiativ av FN uppmärksammats runt om i världen varje år sedan 1977, likaså i år 2016. Behövs denna dag fortfarande kanske någon undrar. Passande nog visades filmen Suffragette på biograferna i samma veva, en oerhört stark och gripande film som handlar om den tidiga feministrörelsen i Storbritannien och hur kvinnor i kampen för ökade samhälleliga rättigheter var beredda att förlora allt, till och med sina egna liv. Jämställdhet är verkligen inte något som liksom "bara har kommit av sig själv" om nu någon tror det. Den här perioden i den feministiska kampen som främst handlade om att kvinnor skulle få rösträtt brukar betecknas som den första av "tre vågor" av feminism.

Den andra vågen sägs ha startat i samband med Simone de Beauvoirs verk Det andra könet från 1949 och hennes berömda uttryck "man föds inte till kvinna, det blir man". Den här vågen handlade förstås om en fortsatt kamp för kvinnors rätt och möjligheter, i Sverige till exempel rätten till abort och rätt till barnomsorg. Perioden handlade också något förenklat om att man började ifrågasätta och problematisera kön, det vill säga vad som egentligen är manligt och vad som egentligen är kvinnligt (med andra ord genusperspektivets intåg). Idag talar vi om att vi befinner oss i tredje vågens feminism och som tydligare handlar om ett normkritiskt perspektiv men även om en insikt om att kön inte räcker som förklaring till orättvisor och maktobalanser. Man brukar använda det så tjusiga begreppet intersektionalitet för att inkludera även andra positioner som till exempel etnicitet, klass, ålder, sexualitet i diskussionen.

Konstigt nog känns filmen Suffragette, som utspelades för cirka hundra år sedan, och den kamp som kvinnor utkämpade då högst aktuell. Mycket har visserligen hänt sedan dess men mycket kvarstår. Till exempel är kvinnors löner fortfarande generellt sett lägre än mäns, kvinnor utför fortfarande största delen av det obetalda arbetet och inte minst är mäns olika former av våld mot kvinnor fortfarande ett allvarligt och utbrett problem världen över. Så därför, ja internationella kvinnodagen, kampen för jämställdhet och arbetet för motverkande av det könsrelaterade våldet behövs. Jag avslutar med att citera Carina Bergfeldt som skrev i Aftonbladet med anledning av filmen Suffragette: "Det pågår fortfarande. Det där lite för kvinnliga".

Maria Scheffer Lindgren, mars 2016

Hur många våldtäkter tål Sverige?

Rubriken till den här texten är hämtad från programmet P1-debatt som med samma rubrik sändes söndagen den 30 augusti i år med anledning av den mängd våldtäkter som uppmärksammats i media i sommar. I radiodebatten deltog forskare, överlevare, en författare, en advokat, en utredare från Stockholmpolisen, en socionom samt en psykoterapeut som alla på olika sätt har erfarenheter, goda kunskaper och därmed synpunkter i frågan.

Programledaren Alexandra Pascalidou inledde debatten med att ställa frågor som varför våldtäkterna tycks öka, varför så få av gärningsmännen fälls, om befintlig lagstiftning och dess tillämpning är tillräcklig och varför inget tycks hända i praktiken trots en ökad offentlig debatt och skärpt lagstiftning de senaste decennierna samt vad som kan göras åt det.

Bland annat kom följande viktiga fakta fram:

- 98% av alla våldtäkter begås av (unga) män.

- 100 våldtäkter om dagen begås i Sverige, varav 17 anmäls till polisen (Obs! Det antas dessutom finnas ett stort mörkertal)

- Endast 1/3 av begångna brott handlar om överfallsvåldtäkter. Sexualbrott som begås av bekant eller närstående man är vanligast (de flesta våldtäkter begås hemma i sovrummet!) och sätter de djupaste spåren hos den kvinna (eller för den del man) som blir utsatt men som det paradoxalt nog pratas minst om i media.

- Själva rädslan hos kvinnor för att bli utsatta för sexuella övergrepp är ett problem i sig.

- Sexuellt våld handlar om makt (och inte om sex som kräver ömsesidighet).

Det diskuterades för eller emot införandet av en så kallad samtyckeslagstiftning (vilket i korthet skulle innebära att en person måste försäkra sig om att den man har sex med verkligen vill det och personen som är misstänkt för ett våldtäktsbrott måste visa att samtycke funnits. Med gällande lagstiftning måste brottsoffret påvisa att tillräckligt motstånd gjorts eller tydligt visa att hen inte ville ha sex). Vidare lyftes vikten av lämpligt bemötande, stöd och hjälp till både offer och förövare och att rätt frågor ställs för att en utredning ska kunna bli rättssäker samt för att kraven på rättstrygghet för offret uppfylls.

Alla som medverkade i radiodebatten verkade överens om att det krävs hårda straff vid den här typen av brott men att det oavsett lagstiftning kommer att finnas bevissvårigheter och att, för att en förändring ska kunna ske och brotten ska kunna minska, det blir nödvändigt att arbeta inom andra delar av samhället förutom rättssystemet. Det som jag tycker var mest intressant och mycket väsentligt var att debatten utmynnade i en konsensus om det viktiga i att problemet måste ses som ett jämställdhetsproblem och placeras där det hör hemma, det vill säga hos förövarna, att våld är ett manlighetsproblem som handlar om maskulinitet, manlighetsnormer och en manskultur och för att åstadkomma en förändring handlar det om en förändrad syn på kön och sexualitet.

Maria Scheffer Lindgren, september 2015

Myter om mäns våld mot kvinnor

Det finns en mängd traditionella föreställningar och myter om mäns våld mot kvinnor, till exempel att det inte är speciellt vanligt med mäns våld mot kvinnor i nära relationer i Sverige, att det är speciella kvinnor/psykiskt svaga kvinnor som utsätts för våld, att vissa kvinnor söker sig till våldsamma män, att det är kvinnor som provocerar fram våldet hos männen, att våldet utövas av män som tillhör lägre sociala grupper, av män med bristande impulskontroll som inte kan kontrollera sina aggressioner, av män med alkoholproblem eller psykisk sjukdom, bland arbetslösa män eller att våldet bara förekommer inom invandrargrupper.
 
Den samlade våldsforskningen har på senare år tvärtom visat att mäns våld mot kvinnor är vanligt i Sverige även bland svenskfödda och förekommer inom alla samhällsgrupper, att det våld som män utövar mot kvinnor i en nära relation ofta är i hög grad kontrollerat; våldet sker på en bestämd plats (hemmet), en bestämd tidpunkt (kvällar och nätter) och när paret (bortsett från barnen) är ensamt hemma. Våldsamma män vet mycket väl vad de gör då de använder våld och deras syfte är att göra kvinnan allt mer foglig och anpassad. Att det är kvinnor som provocerar fram våldet hos män är också en myt. Undersökningar visar tvärtom att det fysiska våldet oftast kommer som en total och obegriplig överraskning för kvinnan. När det gäller myten om att vissa kvinnor söker sig till våldsamma män visar undersökningar att kvinnor som blivit utsatta för våld av en man i en relation oftast inte blir det i en ny relation. Däremot begår förövaren vanligen våldshandlingar i en ny relation. Myten om att det är psykiskt svaga kvinnor som utsätts för våld har bland annat tillkommit genom att man studerat kvinnors tillstånd efter många års misshandel och har tolkat det som den ursprungliga orsaken till våldet istället för dess konsekvens.
 
Olika myter och traditionella föreställningar om mäns våld mot kvinnor får också konsekvenser för vilka begrepp man använder i sammanhanget. Vanligt förekommande begrepp som lägenhetsbråk, familjevåld och kvinnovåld riskerar till exempel att osynliggöra vad våldet egentligen handlar om. Därför är det viktigt att använda uttrycken mäns våld mot kvinnor och mäns våld mot kvinnor i nära relationer.

Maria Scheffer Lindgren Augusti 2014

Skolans hantering av problem som uppstår när barn lever med våld inom familjen

När det gäller barns olika former av barns utsatthet inom familjen har utvecklingen på senare tid gått mot ökad synlighet och fokus på säkerhet med ”barnets bästa” som utgångspunkt. Frågan är dock om detta förhållande faktiskt fått genomslag inom skolan och i vilken grad pedagogisk personal har kompetens att hantera detta. De frågorna ställer sig författarna Maria Eriksson, Linnea Bruno och Elisabeth Näsman i boken Domestic violence, family law and school- Children´s right to participation, protection and provision. De argumenterar för att skolvärlden måste inkluderas i analysen av hur välfärdssystem hanterar våld i nära relationer. I boken behandlas konsekvenserna av våld inom familjen och familjerättstvister, dels för förskole- och skolbarn, dels för skolpersonal.

I boken lyfts bland annat hur involverad skolpersonal blir i situationer som handlar om olika former av barns utsatthet men hur de är i stort sett utan befogenheter, trots att de befinner sig så nära barnen i vardagen. Kommunens familjerättsjurister däremot, som är föga involverade i den praktiska verkligheten, har mest att säga till om vad gäller beslutanderätt. Det brister dessutom ofta i informationen från socialtjänsten till skolpersonalen som själva kan bli utsatta för hot av till exempel en pappa som vill hämta sitt barn trots att han inte har rätt till umgänge med barnet.

Målet måste vara att alla barn ska vara försäkrade en meningsfull skolgång oavsett vilka traumatiska omständigheter de befinner sig i, men författarnas analyser visar att Sverige inte lever upp till kraven på delaktighet och skydd för barn i de här situationerna. De efterlyser någon form av riskbedömningsinstrument formulerade utifrån det utsatta barnets perspektiv, något de menar saknas idag. I boken görs vissa jämförelser med England och Wales och det framgår att det i dessa länder ingår utbildning om skydd av utsatta barn i lärarutbildningen. Jag anser, precis som författarna, det vara hög tid att införa relevant utbildning och stöd för pedagogisk personal även i Sverige.

Boken utgör boken enligt min mening ett gediget och viktigt bidrag i ledet att öka kunskaperna på området våld i nära relationer, här med fokus på barns utsatthet, familjerättstvister och skolpersonals upplevelser och hantering av denna problematik.

Maria Scheffer Lindgren, maj 2014

Friande domar i våldtäktsmål. Nu får det vara nog!

Nyligen friades en 27-årig man för våldtäkt trots att tingsrätten konstaterat att han med våld tvingat till sig sex och att offret åtskilliga gånger skrikit "nej" och "sluta". Ett antal friande eller upprörande våldtäktsdomar i Sverige på senare tid där domstolarnas bedömningar har ifrågasatts har upprepade gånger skapat debatt bland jurister, forskare och allmänhet runt om i landet.

Några andra exempel:
36-årig man som åtalats för våldtäkt mot barn, sexuellt ofredande och övergrepp i rättssak friades i tingsrätten. Sex tonårspojkar, som i tingsrätten dömdes för grov våldtäkt och försök till grov våldtäkt på en 15-årig flicka friades helt i hovrätten. Tre män friades i tingsrätten för en misstänkt våldtäkt där en vinflaska ska ha använts i en flickas underliv. Fallet överklagades till hovrätten och en av männen fälldes för våldtäkt.

En 13-årig flicka tog livet av sig efter att ha tvingats posera naken framför sin webbkamera. Mannen hade hotat att lägga ut nakenbilder av henne på nätet. Utredningen visade att mannen tidigare gjort sig skyldig till flera sexbrott. Mannen fälldes för sexuellt övergrepp mot den 13-åriga flickan samt sexbrott mot ett antal andra flickor. Det förekommer också rättsfall där kvinnor utsatts för så kallade otrohetskontroller av deras svartsjuka partners, som med tvång fört in sina fingrar i kvinnans underliv för att kontrollera om kvinnan haft sexuellt umgänge med andra män.

Straffrättsprofessor Madeleine Leijonhufvud har i media uttalat att hon har reagerat på bedömningar och formuleringar i olika domslut gällande sexualbrottsmål den senaste tiden. Hon anser att det är bekymmersamt att så mycket godtycklighet uppenbarligen får spela in i bedömningarna i dessa mål.

Advokat Elisabeth Massi Fritz har uttalat att våldtäktsrättegångar är som ett lotteri. I flera fall har olika instanser dömt olika trots att samma bevis förelegat. Hon menar att utgången i ett våldtäktsmål beror helt och hållet vem som dömer. Hon menar också att det är en våldtäkt att mot en kvinnas vilja undersöka hennes underliv.

En kvinna har alltid rätt att bestämma över sin egen kropp och ett nej ska alltid vara ett nej! Hon säger att vi måste sluta dalta med våldtäktsmän. Organisationer och rättslig expertis kräver nu att justitieminister Beatrice Ask tillsätter en haverikommission för att utreda vilka åtgärder som krävs gällande sexualbrottsmål för att få rättstillämpningen att fungera bättre, bland annat med krav på att samtycke införs i lagtexten. I lördags den 18 januari samlades tusentals människor i Stockholm i en manifestation i en protest mot sexuellt våld och krav på lagändring.

Det diskuteras bland experter om en lagändring skulle vara verkningsfull. Krav på samtycke i lagen skulle utgöra en tydligare markering och skulle kunna få förebyggande effekt.

Men det som framförallt måste till är, enligt min och många andras mening, förändrade värderingar och normer i hela samhället, inte minst inom rättsväsendet. Kanske en lagändring skulle kunna bidra till det. Det är på tiden! Nu får det vara nog!

Maria Scheffer Lindgren 21/1 2014

Att vända på perspektiven synliggör!!!

Det var alltså en kompis till mig som blev utsatt för väpnat rån. Eller, ja, kompis vet jag nu inte, men bekant. En bekant – det är ju inte vem som helst som blir utsatt för sånt ju.

Hur som helst, han var på väg hem från krogen en kväll när en maskerad kvinna kom ifatt honom bakifrån, tryckte upp en pistol i ryggen på honom och sa: Pengarna eller livet. Så han gav henne sin plånbok då. Hon blev fast sen och det blev rättegång och grejer.

Ja, alltså, det är inget fel på honom egentligen, jag menar, det är ju faktiskt ett par små saker man undrar över, faktiskt. Jag menar, för det första: Vad i all sin dar gjorde han ute vid den tiden på natten!? Alltså halv ett på natten, mitt i centrala Stockholm! Jag menar, lite får han ju faktiskt skylla sig själv också, va.

För det andra måste man ju säga att han var mist sagt utmanande klädd, alltså. Kritstrecksrandig och slips och blanka skor, jag menar, vem som helst kunde ju se att han hade en plånbok, man behöver nu faktiskt inte gå och skylta med det på det där sättet! Men så gick det ju som det gick också, ju.

Och för det tredje: Varför gjorde han inget motstånd? Va? Okej, pistol i ryggen säger ni, men det visade sig senare att det bara var en vattenpistol! Hon hade ju inte för avsikt att skjuta honom eller någonting, men han lämnar villigt ifrån sig plånboken, sådär bara, utan vidare!

Allt detta visar mer än tydligt att han egentligen ville det själv. Och det är ju inte så konstigt – alla människor har ju ett naturligt behov av att ge. Och speciellt män, jag menar, så har det ju varit ända från stenåldern att mannen har ett naturligt behov av att försörja en kvinna.

Dessutom framkom det vid rättegången en hel rad förmildrande omständigheter som gjorde att straffet sänktes: För det första hade kvinnans försvarsadvokat kallat in några av hans kompisar som skulle vittna om hans karaktär. Han hade nämligen under kvällen vid flera tillfällen setts bjuda sina vänner på drinkar. Fullständigt strödde pengar omkring sig, gjorde han. Och det säger ju en hel del om hans karaktär, jag menar, han är sån, helt enkelt.

För det andra så hade hon ju varit på samma krog då, och sett honom bjuda runt sig så där. Och sen så gjorde han ju som sagt inget motstånd sen heller. Alltså, hur i all världen skulle hon plötsligt kunna förstå att han som verkat så positiv hela kvällen sedan plötsligt inte ville?

Ja, och sedan tog det hela inte så lång tid heller, han hann ju egentligen inte lida särskilt mycket.

Försvarsadvokaten hade också kallat in en psykologisk expert som kunde vittna om en av de grundläggande skillnaderna mellan kvinnor och män: Det är nämligen så att kvinnor helt enkelt behöver mer pengar än män – de har större pengadrift, som det heter på fackspråk. Jag menar, kvinnor ska ha smink, mensskydd och behå, så är det bara, helt enkelt.

Jaja. Så det slutade med att hon frikändes, såklart. Lyckligtvis, får man ju säga. Jag menar, någon rättvisa måste det ju ändå finnas här i världen.

Maria Scheffer Lindgren (Källa okänd)

Hälsokonsekvenser för våldsutsatta kvinnor

Våldet får omfattande konsekvenser för de kvinnor som utsätts och innebär ett multitrauma, med vilket menas att det medför fysiska, psykiska, ekonomiska och sociala konsekvenser. En mängd undersökningar visar att kvinnors fysiska och/eller psykiska ohälsa har ett starkt samband med att ha blivit utsatt för olika former av könsrelaterat våld i barndomen eller i vuxen ålder. Det kan handla om fysiska skador, psykosomatiska besvär och psykiska stressymptom. Oavsett om våldshandlingar är kriminaliserade eller inte anses de ha en negativ effekt på kvinnors hälsa. Hemmet är statistiskt sett den farligaste platsen för kvinnor att vistas på. Socialstyrelsen har beräknat att mellan 12000 och 14000 kvinnor varje år i Sverige besöker öppenvården på grund av våld från en partner.

Många våldsutsatta kvinnor drabbas av så kallat posttraumatiskt stressyndrom (PTSS) (på engelska: Posttraumatic stress disorder PTSD). PTSS handlar om att ha varit utsatt för en kort- eller långvarig händelse eller situation av hotande eller katastrofal natur som orsakar allvarlig stress, med symptom som handlar om ångestfyllda återupplevelser av händelsen, undvikande av liknande situationer, minnesförluster och en förhöjd spänningsnivå men kan också ses som en sund reaktion på och en bearbetning av det man har varit med om. PTSS blev från början en diagnos efter Vietnamkriget när man studerat långtgående psykologiska effekter hos amerikanska soldater med upplevda krigstrauman.

I det här sammanhanget kan man verkligen tala om kris. Förövaren är en person som man blivit förälskad i och som man förväntar sig kärlek och respekt ifrån. Dessutom begås brotten framförallt i hemmet, den plats som normalt sett den allra tryggaste i tillvaron. En kris innehåller fyra olika faser; Den första innehåller både starka känslor och en tomhetskänsla. I den andra fasen går det inte längre att förneka det som har hänt. Den tredje fasen innebär en gradvis återgång till nuet, det går att sätta ord på krisen och det som har hänt. I den fjärde och sista fasen går det att lägga händelserna bakom sig och man är redo för ett nytt liv och nya relationer. För dem som i sitt yrke kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor är det av stor vikt att bemötandet sker utifrån vilken fas i en kris en person befinner sig i.

Maria Scheffer Lindgren

Barn som upplever våld

Det finns ett samband mellan kvinnomisshandel och barnmisshandel. Rädda barnen har uppskattat att hundratusentals barn upplever våld varje år i Sverige. Barn som upplever våld lever i en mycket utsatt situation. Barn ser och hör mer än vad man kan tro och önska. Ur ett barns perspektiv handlar våld som är riktat mot mamman om så kallad mammamisshandel. Hot från mannen/pappan mot mamman upplevs som verkliga och skapar för barnet en värld av kaos och oro. Det kan till och med vara psykiskt mer skadligt för ett barn att bevittna våld i familjen än att själv utsättas för våld. Man har alltmer börjat använda begreppet uppleva våld istället för att bevittna våld för att tydligare sätta barnets perspektiv i fokus.

Många barn som upplever våld blir också själva utsatta för våld. Beräkningar visar att ungefär tio procent av alla barn i Sverige har upplevt våld i hemmet någon gång, hälften av dem ofta. Forskning visar att tio procent av alla barn någon gång har blivit utsatta för sexuella övergrepp.

Barn som upplever våld går också igenom svåra traumatiska upplevelser, oavsett om de är direkt eller indirekt drabbade, och kan precis som utsatta kvinnor drabbas av olika psykiska stressreaktioner. Barn är dock (precis som kvinnor) unika och kan reagera på olika sätt och använda olika strategier för att hantera sina upplevelser. Upplevelserna kan visa sig genom ont i magen, sömnproblem, oro, ångest, utåtvänt eller inåtvänt beteende. Risken finns också att utsatta barn så småningom går in i olika former av missbruk eller självskadebeteende.

Socialnämnden i en kommun har det yttersta ansvaret för att kvinnor och barn som blivit utsatta för våld eller övergrepp av närstående får det skydd och stöd som de behöver, vilket kräver tillgång till kunskap, resurser och samverkan mellan olika verksamheter på ett övergripande plan. Barn som bevittnat våld i nära relationer betraktas enligt Socialtjänstlagen som brottsoffer och har rätt till brottskadeersättning.
 
Maria Scheffer Lindgren

Uppbrottsprocessen

Man kan tro att det är en kvinnas önskan om att bryta upp från ett förhållande som orsakar våld från mannens sida. Forskning visar dock att om våld förekommer under en separation har det oftast även förekommit under relationen. Den samlade kunskapen när det gäller misshandlade kvinnors uppbrott från en våldsam relation visar att det handlar om flera processer som sker gradvis och är mycket komplexa.  

En kvinna blir fysiskt misshandlad i genomsnitt 30 gånger innan hon kommer i kontakt med polisen. Ett viktigt steg på vägen i en uppbrottsprocess är flera tillfälliga uppbrott, i genomsnitt 3-5 stycken. Andra viktiga steg är ekonomiska möjligheter och stöd från omgivningen. Intervjuade kvinnor har beskrivit hur de till slut kommer till en avgörande vändpunkt som möjliggör ett definitivt uppbrott. Flera viktiga faktorer anses påverka det slutgiltiga uppbrottet, såsom att våldet eskalerar, rädsla för barnens, andras eller den egna säkerheten, personlig styrka och handlingskraft samt att kvinnan börjar inse att hon lever i en misshandelsrelation. I figuren nedan illustreras våldsutsatta kvinnors uppbrottsprocess utifrån intervjuer med kvinnor som alla har lyckats lämna destruktiva och farliga relationer.

Uppbrottsprocessen består enligt denna modell av tre faser; den första som handlar om olika kvarhållande faktorer, den andra som handlar om en balansgång mellan att stanna och att lämna och den tredje fasen som handlar om den definitiva vändpunkten. I hela den här processen ingår faktorer som alla går att relatera till rädsla på olika sätt. Modellen visar på komplexiteten i kvinnors uppbrott från en våldsam relation och att uppbrottsprocessen inte framskrider på en rak linje utan snarare genom två steg framåt och ett steg bakåt och så framåt igen, vilket synliggörs genom spiralformen. De våldsutsatta kvinnorna utvecklar gradvis i relationen starka emotionella band (traumatic bonding) till männen. När rädslan blir starkare än de emotionella banden blir det möjligt för en kvinna att lämna mannen. Rädslan i hela uppbrottsprocessen är central, en rädsla som till en början fungerar som ett hinder att lämna och som till slut övergår till att bli en drivkraft ut ur relationen.

Maria Scheffer Lindgren

Normaliseringsprocessen

Det finns flera utmärkande och typiska drag för det våld som sker inom nära relationer. Man brukar tala om våldets normaliseringsprocess, en livsfarlig nedbrytningsprocess för en utsatt kvinna som bland annat förklarar varför det kan vara svårt för henne att lämna en våldsam man, en teori som i Sverige har utvecklats av forskaren Eva Lundgren. Det är viktigt att komma ihåg att det i grunden handlar om en kärleksrelation, åtminstone från kvinnas sida. Hon blir till en början uppvaktad och känner sig lycklig, smickrad och älskad.

Våldets normaliseringsprocess innebär att mannen i relationen successivt minskar kvinnans handlings- och livsutrymme, bland annat genom svartsjuka och olika former av kontrollerande agerande och annat beteende som ingår i de olika varningssignalerna. Då det fysiska våldet väl inträder har mannen oftast redan lyckats göra kvinnan väldigt bunden till honom. Efter varje våldstillfälle ber mannen oftast om förlåtelse, säger att det aldrig ska hända igen och att han älskar henne så mycket. Mannen vill ofta att de efter ett våldstillfälle ska förenas i sex. Det första fysiska våldet kommer oftast som en chock för kvinnan. Men eftersom mannen får henne att överta hans förklaringar till våldet, att det är hon och hennes beteende som är orsaken så ses våldet av kvinnan som en reaktion på att något är fel på henne och om hon bara ändrar sig så kommer våldet att upphöra. Hans verklighet blir hennes. Intervjustudier visar att det ofta är svårt för kvinnan att förstå och uttrycka i ord vad som händer. Det är en successiv process i vilken kvinnan hela tiden försöker anpassa sig till mannens oberäknelighet så att hon ska slippa bli slagen, vilket inte utesluter att hon också försöker använda sig av olika motståndsstrategier. Mannens ständiga växling mellan våld och värme innebär dock en berg- och dalbana för kvinnan som gör att gränserna mellan våld och kärlek till slut suddas ut och skapar ett kaos i både tanke och känsla hos kvinnan. Mannen framställer sig som ovärderlig för kvinnan och säger att ingen annan vill ha henne. Våldet blir så småningom ett normalt inslag i vardagen som accepteras och försvaras av både kvinnan och mannen. Utsatta kvinnor använder olika strategier som till en början går ut på att få våldet att upphöra och som senare i processen övergår till strategier för att överleva.

Maria Scheffer Lindgren

Varningssignaler

Det syns inte utanpå om en man har en benägenhet att bete sig våldsamt i en nära relation. Men vi vet att våldet förekommer i alla kulturer, åldrar och samhällsgrupper. Genom den samlade kunskapen som finns på området vet vi också att det tidigt i en relation kan finnas vissa varningssignaler som tecken på att en relation kan bli våldsam, ett beteende från mannens sida som kvinnan till vissa delar istället riskerar att uppfatta som kärlek och omsorg. Det fysiska våldet brukar under en kortare eller längre tid föregås av de här varningssignalerna som i mångt och mycket kan betecknas som olika former av psykiskt våld.

En typisk kvinnomisshandlare brukar vara överdrivet charmig, uppvaktande och hjälpsam till en början i relationen och försätter kvinnan på så sätt i tacksamhetsskuld gentemot honom. Han höjer henne till skyarna, sätter henne på en piedestal, säger ofta hur mycket han älskar henne och vill oftast flytta ihop eller gifta sig tidigt i relationen. Nedan presenteras en lista över andra typiska varningstecken:

Han är svartsjuk
Han tycker inte om att hon pratar med andra män och utsätter henne för ogrundade anklagelser om otrohet. Han kallar henne ”hora” eller ”fitta”.

Han använder ett kontrollerande beteende
Han talar illa om hennes vänner och släktingar. Han vill bestämma vilka hon ska umgås med och vill helst ha henne för sig själv. Han anmärker på hennes utseende, hennes sätt att klä sig, prata och bete sig. Han vill veta vart hon ska och när hon kommer hem. Han kanske till och med skjutsar henne till och från jobbet och andra aktiviteter för att ha kontroll. På så sätt begränsar han successivt hennes livsutrymme och avskärmar henne alltmer från omvärlden.

Han talar illa om sina tidigare partners

Han har en nedvärderande kvinnosyn

Han pressar henne att ha sex eller får dig att utföra sexuella handlingar mot sin vilja

Han skrämmer henne och slår sönder saker när han är arg

Han är våldsam mot djur              

Det här är ett typiskt mönster i en typisk misshandelsrelation. Om man som kvinna är vaksam på det här så kan man i bästa fall dra sig ur relationen redan innan det första fysiska våldet. Att ha den här kunskapen kan vara livsavgörande.

Maria Scheffer Lindgren

Kunskap kan förändra

Mäns våld mot kvinnor definieras av Förenta Nationerna (FN) och Världshälsoorganisationen (WHO) som ett globalt folkhälsoproblem. FN liknar till och med mäns våld mot kvinnor vid en pandemi, det vill säga en sjukdom som sprids till stora delar av världen, och anger att var tredje kvinna i världen någon gång blivit slagen av en man och att var femte kvinna har utsatts för våldtäkt eller sexuellt tvång.

Totalt sett är män överrepresenterade både som offer och som gärningsmän när det gäller våldsbrott. Utifrån befintlig kunskap är dock kvinnor överrepresenterade som offer vid olika former av våldsbrott begångna av män i nära relationer. Våld mot kvinnor respektive män sker oftast på olika platser och i olika sammanhang. Det är olika fenomen som delvis måste förklaras och hanteras på olika sätt. Rädda barnen har uppskattat att antalet barn till misshandlade kvinnor uppgår till hundratusentals i Sverige och det anses finnas ett samband mellan kvinnomisshandel och barnmisshandel. 1864 avskaffades husagan i Sverige och i slutet av 1970-talet förbjöds barnagan. Det har under de senaste decennierna genomförts en mängd lagstiftningsåtgärder på området. Ändå är det fortfarande vanligt med olika former av våld inom familjerelationer. Som anges på denna RSK:s hemsida dödas 20 kvinnor i Sverige varje år av en man hon känner och varje år görs över 30 000 anmälningar av misshandel mot kvinnor över 15 år. Mellan 3000 och 4000 våldtäkter mot kvinnor anmäls varje år. Mörkertalet anses dessutom vara stort och uppges i olika sammahang vara cirka 75 %. Vi vet dock inte med säkerhet hur många som egentligen drabbas, men vi vet numera att våld mot kvinnor och barn sker i alla kulturer och i alla samhällsklasser och sociala grupper.  

Det är också av stor vikt att synliggöra särskilt utsatta grupper såsom till exempel våld i samkönade relationer, hedersrelaterat våld, våld mot funktionshindrade, våld mot missbrukande, våld mot äldre samt de som utsätts för våld efter att ha beviljats tillfälligt uppehållstillstånd på grund av anknytning i Sverige. Samtidigt som det är viktigt att lyfta den specifika problematik som drabbar särskilt utsatta grupper är en viktig utgångspunkt att allt våld mot kvinnor handlar om jämställdhet och är en fråga om mänskliga rättigheter - lika och olika men mönstret är detsamma.

Våldet leder till omfattande konskevenser för de som utsätts och berör många myndigheter och aktörer. Att åstadkomma samverkan mellan dessa är ett viktigt led i att bekämpa våldet. RSK:s vision är nolltolerans för mäns våld mot kvinnor. För att kunna arbeta med våldet förebyggande, i bemötande och stöd till utsatta kvinnor och barn, i den rättsliga hanteringen samt i behandling av våldsutövande män krävs kunskaper.  Det finns fortfarande ett stort behov av utbildning och fortbildning när det gäller våldets orsaker, mekanismer och konsekvenser. Genom ökade kunskaper på området kan en förändring åstadkommas.

Maria Scheffer Lindgren